5. Vad är ett avtal?

Ett avtal är en frivillig överenskommelse mellan två (i teorin) jämbördiga parter rörande å ena sidan olika slag av åtaganden och å andra sidan olika slag av kompensation för dessa åtaganden. Nästan alla avtal ställer upp villkor för hur åtagandena, som det avtalats om, skall uppfyllas samt hur, när och på vilket sätt kompensationen för dessa åtaganden erläggas (oftast via betalning). Ett avtal behöver inte vara skriftligt, många av vardagens avtal är muntliga, komplicerade avtal är dock nästan utan undantag skriftliga.

Ett giltigt avtal är resultatet av att en part ger en motpart ett anbud, om motparten accepterar anbudet och inte ändrar på anbudets innehåll så anses avtalet vara “slutet” och giltigt. En accept kan vara tydligt, som att skriva under ett avtal, eller ske genom att använda varan eller tjänsten som erbjudits, det senare under förutsättning av att anbudstagaren varit medveten om att användningen är lika med en accept av avtalet.

I Sverige råder avtalsfrihet, man är fri att ingå avtal med vem man vill, avtalet kan reglera i stort sett vad som helst och det finns inga särskilda regler för hur ett avtal ska se ut. Den fria avtalsrätten begränsas dock, dels av normalregler för hur avtalsvillkor får se ut (m.a.o. det som kallas god sed), dels av tvingande civilrättsliga lagregler, dels av den jämkning eller åsidosättning av oskäliga villkor som kan ske i en domstol med stöd av den s.k. generalklausulen (36 § Avtalslagen [1]).

För att ett avtal, oavsett vilken typ av avtal det är, skall vara giltigt förutsätts att bägge parter är villiga att ingå avtalet, ingen kan mot sin vilja tvingas att ingå ett avtal. Avtal som tvingas fram genom hot, våld eller svek är ogiltiga, liksom avtal där någons oförstånd eller lättsinne utnyttjats för att skaffa den andra parten förmåner som är uppenbart oskäliga. ¹ Det går heller inte att binda en part till ett avtal som denne inte varit medveten om, eller att binda någon negativt, dvs. att binda en motpart om han inte avslår accepten. ² Möjligheten för den part som författat ett avtal att helt dra sig avtalet för att det senare visar sig att avtalsvillkoren är oskäliga eller strider mot gällande rätt är dock begränsade. Att på detta sätt försöka dra nytta av motpartens bristande kunskaper eller vilseleda motparten om dennes rättigheter behöver inte göra avtalet som sådant ogiltigt – men det gör att avtalsvillkoren som sådana anses som ogiltiga per se. ³

Här finns en tydlig skillnad mellan ett “öppet källkods” program och en “öppet innehålls” text. Det får anses vara allmänt känt att användandet av en programvara regleras av ett licensavtal. Den som laddar hem ett program från Internet måste förutsättas inse att det finns ett licensavtal. Den som använder ett dataprogram utan att ha en licens har numera svårt att påstå sig vara i “god tro” om att det inte krävs en licens. Det senare kan däremot inte anses vara fallet med böcker och elektroniska dokument. När samma person som laddat ner ett program, laddar ner en PDF-fil från Internet kan man inte förutsätta att vederbörande är medveten om eller ens misstänker att det skulle kunna finnas ett licensavtal som reglerar användningen av innehållet i PDF-filen.

Det finns en stor skillnad på avtal där bägge avtalsparterna har haft möjlighet att påverka avtalsvillkoren via en förhandling och sådana avtal där avtalstexten är skrivet av den ena parten och den andra inte har någon eller endast ringa möjlighet att påverka avtalsvillkoren - den senare typen av avtal brukar kallas standardavtal.

⁽¹⁾ 28-31 [2] §§ Avtalslagen.

⁽²⁾ J. Ramberg och C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 141 f.

⁽³⁾ U. Bernitz, Standardavtalsrätt (6:e upplagan), s. 99 och J. Ramberg och C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 33 och s. 156 f.

Den övergripande del av rättsordningen som bl.a. rör avtal brukar kallas “civilrätten”, denna behandlas på ett övergripande sätt av A. Agell och Å. Malmström i den klassiska läroboken “Civilrätt”, den senaste (19:e) upplagan är från 2005 och ges ut av Liber Ekonomi. Axel Adlercreutz har givit ut en “Lärobok i avtalsrätt” som ger en grundligare genomgång av ämnet än den som man hittar hos Agell och Malmström, här har använts den 11:e upplagan från 2000, utgiven av Norstedts Juridik. Om avtalsrätt kan man också läsa om i “Allmän Avtalsrätt” av (far och dotter) Jan & Christina Ramberg, den upplaga som använts här är den sjätte från 2002 och är (också den) utgiven av Norstedts Juridik.